Kvällen kom och Mattias träffade Jennie utanför discot.
- Vi går in. Det är kallt, konstaterade Jennie.
De gick in tillsammans hand i hand och hand i hand fortsatte de kvällen igenom, dansande. De var det enda paret som vågade och orkade dansa så länge som de gjorde. Som belöning kom de två i en danstävling och deras klasskamrater beundrade dem. Det var den kvällen som klasskamraterna slutade att reta Mattias. Han ha tjej hade ett visst status i deras klass och Mattias var nästan den enda i klassen som hade det så han blev accepterad. Stammandet struntade han fullständigt i, det hade t o m blivit lindrigare till Mattias lycka.
Lycklig gick Mattias hem från discot. Han hade pussat och kramat Jennie farväl ordentligt och han längtade efter nästa gång han kunde få träffa henne. Det verkade som han inte kunde få nog av henne, han vinkade en sista gång och gick sedan hemåt. Gatorna var mörka men här och där lystes de upp av skenet från de gula gatlyktorna. Den mesta snön hade smält bort men här och där fanns det små snöhögar efter snögubbar och snölyktor kvar och om man inte såg sig för kunde man lätt halka på en isfläck. Mattias klassade sig själv som mästaren över isfläckarna och gled över dom på trottoaren. Så fick han se någonting. En stor spegelblank isfläck perfekt för ett riktigt bra glid. Mattias backade och tog ordentligt med sats, här skulle det minsann glidas. Han började springa., fortare och fortare.
***
Doktor Erik Larsson skulle börja sitt nattskift på sjukhuset och han körde på den lilla grusväg som ledde till en större asfalterad väg. Han var tvungen att köra ganska långt fram på vägen för att kunna ha sikt över de höga buskarna. Precis framme vid vägen ser han en pojke komma springande. Han får panik och i stället för att trampa på bromsen trycker han ner gasen. Misstaget blir katastrofalt, efter en duns från bilens främre delar så stiger Larsson chockad ut ur bilen och fram till den medvetlöse pojke som ligger där. Först vet han inte vad han ska göra men beslutar sig sedan snabbt och springer till närmaste hus och ringer på.
- Hallå, svarar en sömning och aning arg röst i dörrspringan. Vissa sover faktiskt vid...
Mer hinner inte den sömniga kvinnan innan doktor Larsson tvingat sig in genom dörren. Han ser genast telefonen och han slår 112 - nummret till larmcentralen. Efter förklaringar och oroliga miner kommer ambulansen och pojken förs till sjukhusets akutmottagning. Doktor Larsson blir omhändertagen på sjukhuset. Han har blivit erbjuden att åka hem, men han vill stanna kvar. Pojkens föräldrar har blivit kontaktade och han vill vänta på dem och berätta själv, det var ju faktiskt hans fel. Hans misstag.
***
Mattias vaknade omtumlad och förvirrad. Vart var han? Han kom inte ihåg discot, bara att han skulle dit. Vad hade hänt?
- Mamma.., mumlade han.
- Jag är här älskling.
Hans mamma tog hans hand och han såg att hon var rödgråten och hon snyftade.
- Jag är trött...
Mattias somnade igen men vaknade igen av att han hade fruktansvärt ont. Han skrek och en syster kom rusande.
- Så, lugn, sa hon och gav honom en spruta. Det här hjälper mot smärtan.Mattias nickade och efter en stund kände han hur smärtan sakta lindrades. Han somnade igen och nästa gång han vaknade satt hans pappa och sov bredvid honom. En molande smärta fanns kvar i ryggen, men mer kände han inte. Han försökte röra på foten men han kunde inte, han kände den inte ens. Han sträckte sig och petade på sitt lår. Ingenting, han såg att han petade, han kände i fingret att han petade, men han kände inte att han rörde vid sitt ben.
- Pappa... viskade han förskräckt. Pappa!
Han vaknade till.
- Åh, du är vaken, mumlade han. Du är vaken!
Han försvann snabbt ut ur rummet men kom snart tillbaka med en sjuksköterska. Hans pappa hade aldrig varit bra på att ta hand om sjuka människor, han hade lite sjukskräck och han trivdes absolut inte på sjukhuset.
- Jag känner inte mina ben! nästan skrek Mattias. Vad är det för fel???
- Lugn, jag ska förklara. Sköterskan satte sig ner bredvid honom och han började gråta.
- Du var med om en olycka och tyvärr ser det ut som att du aldrig mer kommer att kunna gå. Men det är vad vi tror nu.
Mattias ryckte åt sig en kudde och kramade den. Han grät och hans pappa kramade om honom.
- Tänk positivt Mattias, sa han. Det kommer att gå bra, det ordnar sig.
***
På söndagen hade han fått den information som han behövde om hans intima behov och de smärtstillande mediciner han skulle behöva ta. Tre olika sorter. En medicin tre gången på dagen, en annan sort på kvällen innan han skulle lägga sig som innehöll ett slags sömnmedel också och den tredje sorten som han skulle ta varannan timme då han var vaken och om han fick extra ont någon gång.
- Måste jag ta alla medicinerna?
- Ja, om du inte vill ha rysligt ont förståss.
Läkaren hade under dagen pratat med Mattias, han tyckte inte särskilt mycket om honom. Läkaren såg snäll ut men han verkade samtidigt som en sträng person som inte tåldes att sägas emot, ingen bra kombination alls. Han tyckte bättre om den doktor som kom in då och då och hälsade på honom. Det var han som kört på honom men olyckor händer lätt hade Mattias försäkrat honom så nu verkade han lite gladare. Först hade Mattias föräldrar haft svårt att förlåta honom men Mattias hade övertygat dem att i allafall han hade förlåtit honom.
Det gick några dagar, det var torsdag och Mattias hade repat sig tillräckligt mycket för att komma ur sängen. Han skulle få prova en rullstol. Ett brev låg bredvid hans säng från Jennie och på kuvertet stod det skriven med snirklig stil att det inte fick öppnas förens Mattias provat rullstolen. Först vägrade han men gav sedan med sig för ett försök.
- Nej, det gör för ont!
- Säker på att du inte vill fortsätta, du har kommit så här långt.
- Okej då.
Efter många ansträngningar och mycket hjälp satt slutligen Mattias i rullstolen.
- Det känns knäppt, sa han surt.
- Gör det ont? frågade hans mamma oroligt.
- Nä, det var bara som jag sa.
- Prova att rulla nu är du snäll, sa sköterskan som blivit god vän med Mattias mamma.
Han provade, det var jobbigt och det var väldigt ovant att sitta utan att känna att man satt.
- Du kommer att vänja dig snabbt, sa hon.
- Får jag öppna brevet nu tror ni?
- Gör det du, skrattade sköterskan.
Mattias öppnade kuvertet och fick hindra sig själv från att slita upp det.
Hej Mattias!
Hur mår du? Jag mår bra.
Jag kommer inte på så mycket att skriva.
Jag kommer och hälsar på dig på lördag.
Kul va?
Jonas hälsar förresten till dig.
Och vet du?
Jag saknar dig jätte mycket!
Ska bli nervöst att träffa dig
faktiskt när du sitter i rullstol
och allt.
Hej då och miljoner pussar och
kramar från Jennie
- Jennie kommer på lördag! sa Mattias glatt.
- Jasså? Vem är det då? frågade sköterskan nyfiket.
- Det är hans flamma, svarade hans mamma. De är så söta ihop.
- Lägg av! Hon är min tjej.
Mattias log stolt och rullade ett varv runt sig själv och skrattade.
- Och vi älskar varandra!
***
Senare på kvällen hade Mattias till slut somnat efter en tur runt sjukhuset. Han verkade gilla sin rullstol och han verkade inte heller vara så orlig över framtiden.
- Mattias verkar repa sig bättre än vad jag vågade hoppas på, sa hans mamma.
Hon, sjuksköterskan och Doktor Larsson satt och pratade i ett fikarum medans de drack kaffe. Hans pappa jobbade igen, han verkade lite osäker när han träffade Mattias men sköterskan försökrade att det var ett vanligt symtom för fädrar med barn på sjukhus.
- Jag har sett ungdomar som det har tagit veckor för att ens vilja sätta sig i rullstolen, sa doktor Larsson. Mattias fick trots allt en lindrig skada så han kommer att klara det fint, lita på mitt ord.
De skrattade och drack kaffe medans Mattias snusade i sängen. Han drömde, inte om något särskilt, bara om härliga saker som svävade omkring runt honom och det kändes bra.
